Jag såg ett inslag i Babel om Jón Kalman Stefánsson, i går kväll. Han berättade om hur han en dag landade i Ísafjörður och upptäckte att han kommit... hem. Mina tankar började vandra...
Jag funderar på vad som egentligen hindrar en från att bara kapa förtöjningarna och dra någonstans? Svar: ekonomin. Faktiskt inget annat än ekonomin. Ja, alltså... just nu sitter jag ju med ett hus som inte går att sälja och jag har ett arbete som jag stortrivs med... men... nej det är ekonomin. Kasst. Krasst.
Varför är jag en sådan trygghetsknarkare? Tror jag verkligen att det egentligen spelar någon roll med ökad amorteringstakt och sådant? Jag har ju ingen annan att försörja eller ta hänsyn till? Vad hände med äventyret?
Det funderar jag på. Under tiden dricker jag mitt kaffe, kollar nyheterna och har lite tyst och varsam musik i bakgrunden. Det lugnar den där knuten jag har i magen ibland.
1 kommentar:
Äventyret har ju just börjat Magda :)! Kraam
Skicka en kommentar