Sofi Oksanen på Babel igår kväll. Hon har skrivit dagbok sedan hon var sex år. Sedan slutade hon. Jag undrar om hon sparat dagböckerna?Jag har också skrivit dagbok sedan jag var sju år. Men jag kände mig aldrig trygg med dem. En ständig oro att min mor skulle läsa. Senare barnens far. En annan man med vilken jag hade en relation. Så efter hand har jag slängt dem. I början när jag bloggade hade jag en parallell, analog. Men sedan skippade jag det. Jag skriver vad jag vill i min blogg. Nästan. Rättare sagt: jag skriver exakt vad jag vill. Men jag publicerar inte alla inlägg.
Ibland funderar jag på att börja skriva en för hand, igen. Bara för att jag kan, liksom.
Måndag morgon, alltså. Huset är inte helt varmt, men nu åker inte värmen på igen. Jag värmer först upp med en varm dusch och så med hett kaffe. Nyheter i min radio. Världen är inte heller särskilt varm idag. Cynism verkar vara temat för dagen - den kollapsade textilfabriken i Bangladesh, lobbyism och vapensmuggling & piratbekämpning. Hej och hå. Mitt i allt elände sticker enskilda, varma goda människor ut - jag fokuserar på dem.
Idag är första dagen på en elvadagars arbetsvecka. Jag ser fram emot den med blandade känslor. Visst ska det bli väldigt roligt att resa med elever och kollegor. Vi brukar ha mycket trevligt på de där tripparna. Men det blir också långa dagar, ett ganska späckat program och alldeles för lite sömn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar