Stil i P1.
Sarah Bernhardt. Alphonse Mucha. Impressionisterna. Som alltid (nåja, nästan...) är programmet intressant och jag fängslas av innehållet trots att jag ofta stör mig på fraseringen och betoningen. Lite som att de upptäckt något alldeles revolutionerande och sedan på ett ganska drygt sätt ska meddela en ovetande allmänhet sina vetskaper. Susanne Ljung är okej - absolut! - liksom så många av intervjuerna. Men när någon ska läsa upp bakgrund kring en person, eller något fenomen, eller rama in ett reportage så låter de inte så lite debila, emellanåt. Eller åtminstone lame, som ungdomarna säger.
Vad annars finns att meddela från detta mitt ingenmansland..? Att jag just ätit Den Perfekta Omeletten och att det bara tagit mig 23459 år att fullborda den? Att kaffemuggen står välfylld bredvid mig på köksbordet och att det doftar... cigarettrök? Att solen skiner och himlen är blå? Att jag ska passa på att ta en Fenixfika idag tillsammans med Catharina, nu när de för en gångs skull (eller snarare för motorkulturhelgens skull) har öppet en söndag? Musik har de också. Johnny Cashtolkningar med akustisk gitarr och ståbas.
Jag kunde annars rapportera att altanen har tagit sjukt mycket stryk i vinter och ser helt paj ut och att jag undrar när snickaren egentligen tänker komma in med en offert så jag kan få en uppstramning där. Eller att gräset på framsidan var för långt när snön kom och att det nu är skitfult? Att häcken längs med gatan borde utplånas från jordens yta och sedan ersättas med ett staket av sibirisk lärk? Att jag snart måste putsa fönstren själv eftersom jag knappt kan se ut genom dem längre? Att jag bara skrivit kanske en eller två A4:or på Boken den här helgen? Att jag skulle vilja vara någon annanstans idag? Eller bara att jag känner mig grinig, kritisk och bitsk?
Det händer inte sällan att jag undrar vad fan jag håller på med.
1 kommentar:
Ojdå...
Skicka en kommentar