söndagseftermiddagstankar

Helt planenligt drog jag på mig en skön fleecetröja, virade en tunn sjal runt halsen och gick ut. Ungefär i halvtid blev det lite väl varmt, så jag drog av mig sjalen. Jag trodde halva Byn skulle vara på benen men jag mötte knappt en enda mänska. Det gör inget. I öronen hade jag en av Skolsnacks senaste podcasts. Givetvis handlar den om skolan, ur lite olika perspektiv. Skillnaden mellan problembaserat lärande och... problemlösning. Om att det absolut inte får vara någon form av FOFO-pedagogik, vilket var ett nytt begrepp för mig (Fuck Off and Find Out). Att det också måste finnas ett massivt ryggstöd, för eleverna, i form av seminarier, föreläsningar, underlag, tydliga frågeställningar, struktur och en riktning. Därför handlar en problemlösande pedagogik inte om flum, om att släppa eleverna helt lösa eller att som lärare undandra sig sitt ansvar - tvärtom. Sedan pratade de om Håkan Hellström, som jag gillar. Det gick tydligen inte så bra för honom i skolan. Han passade inte in. Som så många andra...

En parallell drogs... ett samtal om att de lyckade och högpresterande eleverna är de som blir sedda - och tvärtom; de som inte blir sedda och bekräftade, som inte känner att någon bryr sig... lyckas inte. Det håller jag med om. Fast inte i mitt eget fall. Jag blev aldrig sedd*, utom relativt mina "akademiska" prestationer. Det var aldrig någon vuxen som någonsin frågade mig hur jag mådde, som såg att det ibland var illa ställt och som visade att det inte var okej. Och ändå - eller just därför? - hade jag alltid högsta betyg. I allt (utom idrott och slöjd...).

När jag gick genom skogen, uppe vid Krysseboda, spanade jag efter lämpligt material till en ordentlig vandringsstav. Men de jag hittade var antingen för korta, för klena eller för krokiga. Jag fortsätter leta, för det är så himla skönt att ha en sådan när en går långt.

Nu sitter jag på altanen och det är riktigt skönt. När solen är framme. När den går i moln blir det lite väl kallt, trots att jag har en mugg värmande kaffe bredvid mig. Strax är det dags att hänga en tvätt och sedan tänker jag nog stanna inne. Det ser ut att bli allt molnigare.

Stepp, min stepp - Jan Johansson

*Jo... en gång, i tredje klass, hade vi en ung och glad vikarie som faktiskt brukade stanna i korridoren och prata med enskilda elever. Hon var sagolikt duktig på att teckna, ibland gav hon bort sina alster och hästteckningnen hon gav mig hade jag kvar i många år. Ulla Jerndin, heter hon. Tänk att jag minns det fortfarande. Underskatta aldrig kraften i att bry sig om, att se... Jag minns inte en enda av de andra lärarna på den skolan...