uppbrott

Tidig morgon på Kungsholmen. Världen utanför är grågrågrå. Bussar dundrar förbi nere på gatan. En hund skäller någonstans. Det susar i rören när någon granne spolar vatten. Ljuden stör mig inte. Tvärtom - de ger en känsla av sammanhang och mening. Det ska låta i en storstad. Hela tiden. Tystnaden som jag finner så ljuvlig hemma i Byn skulle här kännas spöklik och oroande.

Matilda sover än och jag vill inte riskera att väcka henne så jag väntar ännu litet med kaffebryggandet. Dricker lite vatten och låter tankarna fara. Mina fötter är fortfarande lite matta och ryggen småsur. Jag var helt enkelt lite otränad innan jag åkte upp hit. Toppade inte formen, så som jag tycker mig behöva inför besök här (eller så skulle jag haft vettigare och lättare grejer än mina Doc Martens på fötterna?). Annat är det med den årliga stockholmsveckan jag brukar ha i augusti, då jag träffar folk mest hela tiden och dessemellan - eller samtidigt - går miltals längs vattnen och över broarna. Då är jag utvilad efter några veckors ledighet och orkar allt. Hela tiden. Nu känns det alldeles lagom att fara vidare och ha sportlov i Värmland.

Det ska promeneras och träffas vänner även i Karlstad. Men inte med samma intensitet som här. Det är bra. Ledigheter ska användas även till återhämtning och laddande av batterier.

Skönt och roligt att dra vidare alltså. Men tråkigt att säga hejdå till Matilda, förstås. Planer har dock gjorts upp och kanske dröjer det inte så länge innan vi ses igen.

(Avd. Saker jag gjort själv: Söt dotter och blågrönt stickprojekt! ;))