Just när vi kom ur porten såg vi Matildas buss nere i backen, så vi förlängde stegen mot hållplatsen, gav varandra en springkram och hojtade lite ömhetsfraser i det bruna snö- och grusslasket innan hon kastade sig upp på bussen i sista momangen. Min buss kom efter bara någon ytterligare minut och nu sitter jag på Caféet på Centralen, dricker svart kaffe och äter en ciabatta med brie och salami och lyssnar till sorlet runtomkring. Jag skulle träffat härliga Anna men hon mådde skit idag, så vi sa att vi tar det nästa gång. Men bara någon minut senare ringde Pia och undrade var jag var. Hon åker hem till Helsingborg idag och så bestämde vi att vi ju kan vänta tillsammans på våra respektive tåg. Hon är snart här!
Så förunderligt är ju livet inordnat att jag har vänner nästan överallt och mest hela tiden. Det är en fin sak. En mycket fin sak.
2 kommentarer:
Och vet du vad!? När man är i Karlstad tar det bara två timmar i ytterligare en kompis! Tjohoo!
Don't I know it! :)
Kanske blir en MC-tur när det blir varmare... ;)
Skicka en kommentar