la famiglia forever

Jag sitter på tåget från Ljungskile ner mot Göteborg. Min älskling är på väg uppåt, mot Karlstad igen. Landskapet badar i kallt, vårligt solljus och jag hoppas slippa skotta när jag kommer hem. Att jag måste aska ur brännare/panna och fylla på pellets räcker en bra bit, som kvällssysselsättning.

Gårkvällen var precis hur trevlig som helst. Nettan och Peter hade bunkrat upp med berg av räkor, en ljuvlig pastasallad och andra godsaker. Goda drycker till det. Och så en massa skratt och "minns du?" och samtal och faktiskt var det bara två kusiner som saknades. Så roligt att träffa exakt alla som var där, och ändå var kvällens clou - för mig - att min äldre [halv]bror Michael dök upp! Bättre än så blir det inte. Det blev ett gott samtal om skrivande och resor och vår far och våra barn. Ett samtal som betyder mycket för mig. Och min älskling trivdes fint. Han är ju såklart familj han också, nu!

(Jag borde använt blixt, va'?)

Som vanligt lovade vi alla varandra att snart ses igen - men det känns som om det faktiskt skulle kunna bli av, den här gången. Dels en grillkväll någon gång i sommar och dels en "storhelg" med fler generationer under tidiga hösten. Kanske ockupera ett vandrarhem eller en liten stugby, allihopa? Time will tell.

(Nå, det ser mysigt ut, i alla fall...)

Framför mig har jag nu tågresan från helvetet - och det utan att jag vet något om förseningar och signalfel och fan och hans moster. Jag kan inte åka direkt Göteborg - Emmajävlaboda utan åker/byter Ljungskile-Göteborg-Falköping-Nässjö-Alvesta-Emmaboda. Hej och hå. Typ.