Hos Ming läser jag om samtal vänner emellan, om relationer, om "vinster" med att inte vara singel. Att leva med någon. Och jag saknar... samtal. Inte nödvändigtvis med någon att leva med utan mer i största allmänhet. Sitta vid ett bord och prata om sådant som är viktigt, eller liggandes i varsin soffa, eller fåtölj. Med en god vän. Nästa helg ska jag göra det. Med en god vän. Det blir fint.
Nu ska jag se en film. Det är ju trots allt söndagseftermiddag och jag har både läst och funderat på min praktik kring bedömning och betygsättning. Inte skrivit något än, men det kommer. Jag måste först disponera saker och ting i mitt huvud. Medan saker och ting tar form väljer jag Anna Karenina och soffan. Filt och kudde, förstås.
4 kommentarer:
samtal är viktiga, sådana som sker öga mot öga. Kolleger emellan, vänner, en plötsligt uppkommen situation mellan två okända uppväger ändå inte detsamma som det man har när man lever ihop. Samtidigt är väl det då vi upphör att vara känsliga och övergår till att blir respektlösa och tar varandra för givet? usch, vilket hemskt dilemma :)
Det är sant. Att leva tillsammans med någon är att skala av så mycket av det yttre - även om det kanske handlar om ens barn och inte en partner. Men visst... att ta varandra för givet gör kanske att mycket aldrig blir sagt? Eller vårdslöst sagt?
Jag vet inte. ;)
men oj så många tangentglidningar jag lyckades klämma in där i rutan! :)
ja, samtidigt blir kanske inget viktigt sagt, som du skriver, när vardagen tar över... två av mina väninnor hade tidigt bestämt sig för att leva ihop (de var syskon) eftersom de var livrädda för slentrianmässiga förhållanden. Idag lever de båda i var sitt förhållande. Det fungerar för en del och det är väl ändå för väl ;) bara tanken på det bygger upp moralen!
Klart det kan fungera! Det vill jag absolut tro och jag ser det bland en del av mina vänner.
Skicka en kommentar