nu får det vara nog

Stilleben.

Nu tycker jag att det räcker. Jag har snorat i tre dagar och det är mer än nog. Jag har ingen lust att nässpreja, snyta, dricka te med honung och torka rinnande ögon mer. Jag blir trött och gnällig. Positivt är dock att jag sover bra om natten.

Ute är det absolut kolmörkt. Regnsmatter mot rutan. Men på mitt köksbord brinner ljus och radion ger mig såväl de senaste nyheterna som tankar att bära med mig in i dagen. En dag som jag tänkte pressa in så mycket innehåll i som det bara går. Lektioner, förstås, men också lite idéer jag haft ett tag och som jag nu känner skulle vara bra att börja snickra på.

I min radio... en syrisk kvinna gråter över det fullständigt ofattbara. Att fly för sina liv från krig och fasor bara för att hamna i djupaste havet med sina fyra barn och inte förmå hålla dem alla uppe och rädda deras liv. Att se de små kropparna sjunka ner i det kalla mörka en efter en... och jag vill bara gråta, jag också. När mina barn var små hade jag en återkommande mardröm... att fastna med bilen mellan järnvägsbommarna och inte hinna få ut dem alla... jag tror att jag, till viss del, kan känna in hennes förtvivlan... skulden... ångesten... och då är jag ändå så privilegierad. Alla mina fyra barn lever. De är starka, tuffa vuxna som klarar sig så fint. Och så finns det de som tycker att dessa hårt drabbade kvinnor, barn, gamla... inte skulle vara välkomna här hos oss? Om det är det enda vi kan göra för att lindra lidandet är det banne mig vår skyldighet att göra det.

Tågen letter - (Carl Nielsen)