lite vardagsedge på det då

Anlände till Bahrain helt planenligt och gick med tvärsäkra steg till rätt passkontroll (det finns några att välja på, om en säger...) och langar upp passet och inrese/transitformuläret med ett glatt leende. Passkontrollanten leende var inte mindre brett än mitt när han lutade sig fram och sa... "Madame... This visa is only valid for entering the Kingdom by air" (han menade Saudi till vilket jag ju skulle åka över den vackra King Fahd Causeway (googla!) tillsammans med Matilda och Mike. Jag frågade om han skojade med mig men... det gjorde han inte. Under några nanosekunder höll jag faktiskt på att bryta ihop. Efter två timmars sömn i natt och all JÄVELSKAP som snubben på ambassaden i Stockholm släpade mig igenom för att få det förbannade visat... och efter att jag med feta VERSALER skrivit på bägge visumansökningarna "WILL ENTER THE KINGDOM BY LAND FROM BAHRAIN VIA KING FAHD CAUSEWAY... så kunde dumj*veln inte skriva rätt på mitt visa? Jag kunde ju liksom inte kontrolläsa det... Jag frågade passkontrollanten vad jag nu skulle göra, väl vetandes att M&M satt och väntade utanför bagageutlämningen. Han lutade sig, fortfarande leende, tillbaka och sa "Madame... the way I see it you have two choices. Either you go to the transit desk and book a flight to Dammam, in Saudi... or I can provide you with a Bahrain temporary visa... but it will probably not work and it is your responsibility if something happens".

Mina bästa beslut fattar jag vanligen på stående fot och eftersom jag inte fick kontakt med M&M (telefonen funkade först inte) och eftersom en biljett till Dammam kostar minst trehundra dollar så sa jag bara... att jag tar chansen. Så jag fick vänta i kanske fem minuter och sedan kom en annan vänlig man och tog mig med förbi passkontrollen och gav mig en liten papperslapp som han ville ha fem dinarer för. Jag frågade om han tog kort eftersom jag inte hade fem dinarer. "Well, madam... don't you have any currency at all?"... Nä, det har jag inte eftersom jag ju ska direkt över till nästa land... sa jag. Men, sa jag också, jag har två dinarer. Då såg han genast lite gladare ut och sa att det skulle räcka. Det visste jag att det skulle. Det var därför jag hade två dinarer, som M&M gav mig förra veckan för att slippa trassla med kort...

Min väska var nästan först ut på bagagebandet och utanför väntade M&M med kaffe. Jag förklarade läget för dem och sa att jag kanske ändå skulle ta det där flyget eftersom vi riskerade att annars få vända vid gränsen och köra tillbaka. Mike ringde en kollega som sa att vi gott kunde försöka och så gjorde vi det. För att komma in i Saudi stannar man fyra-fem gånger (först nån vägtull och sedan ut ur Bahrain - och då är det abaya på - , så en passkontroll (där en får köra åt sidan och gå in på ett litet kontor för att bli fotograferad och få lämna sina fingeravtryck och få ett första godkännande) och sedan vidare till själva passkontrollen och därefter är det tullen som tittar i ens bil och bagage (allas!) och har en då inte smugglat droger, alkohol eller bacon får en ett papper som en stannar och lämnar i en liten lucka och SEDAN är en i Saudiarabien.

Killen på passkontoret fick inte kameran att funka. Men han var glad ändå. Och han sa inte ett ljud om att visat inte skulle vara giltigt. Så vidare till sista passkollen. Luckan var på min sida av bilen så jag lämnade fram passen. Salaam...Killen tog god tid på sig... men sedan lämnade han bara tillbaka dem och tittade efter nästa bil... och vi sa shokri och satte plattan i mattan. Något lättade, kan jag säga. Och så här på rätt sida gränsen var det ju rätt kul, ändå!

Hem och lämna grejerna och äta lite lätt frulle och sedan ut en sväng och göra ärenden. Shoppa flipflops och åka till IKEA och köpa ett arbetsbord och kika lite på Khobar, som liksom verkar ihopbyggt med Dhahran.

Nu är det filmchill en stund, med Lawrence of Arabia, och ikväll blir det middag och lite allmän slacking här hemma. Här hemma hos M&M har jag ju nät men det kostar tvåhundra spänn per dygn att roama och min lur gillar inte fria wifispottar, av någon obskyr anledning, så särskilt mycket instagrammande i realtid lär det ju inte bli. Men jag kan få över mobilbilderna till laptopen och det här vaknade jag till klockan fem i morse, på flygplatsen i Dubai (strunta i att jag höll telefonen fel och i bänkgrannens äckliga tår...):

Tyvärr hann jag bara få med ett par korta fraser, men sällan har jag blivit så varligt och mjukt väckt... Den vill jag ha till väckningssignal på telefonen!

Trafiken här är... intressant. Tänk er att ni ligger i vänstraste filen på motorvägen (tre filer i vardera riktningen) i kanske 120...och så blir ni omkörda i 180 av någon som ser att det går att pressa sig emellan er bil och mitträcket. TVÅ gånger har det hänt bara idag. Plus att folk ligger mellan filerna och kör... byter tvärs över alla filer i full speta och utan att blinka... Mycket intressant. Och varannan radiokanal verkar vara korankanal! Härligt!

Hur det känns att använda abayan (har inte behövt använda slöjan än)? Det känns... bra. När precis alla andra gör det (och dessutom täcker ansiktet) skulle det kännas väldigt skumt att inte göra det.

Dessutom är det varmt, soligt och helt underbart att vara här!