men hjärta hippies!

I natt jag drömde... om min mor. Jag var tonåring och skulle packa åt alla mina syskon för vi skulle åka till Stockholm men mina syskon var mina egna barn och jag hittade inga kläder till Johanna och tiden då vi skulle med tåget rusade allt närmare. Till slut kom min mamma hem, och såg ut... inte som min mor utan som Marie Antoinette. Jag bet henne hårt i fingret och sedan vaknade jag.

Senare i en annan dröm, var det resetema igen. En massa flyttlådor och kläder och två barn (mina egna barn - även i drömmen) skulle stuvas in i en bil, tillhörande ett av mina döttrars ex, men ju mer vi stuvade in ju fler kartonger fanns det att försöka få plats med. Men det gjorde inget eftersom vi ju bara skulle till Örebro (från Falkenberg)...

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det är nog lika bra att jag inte minns mina drömmar. De är ju bara helt förvirrade.

Å andra sidan - vad är inte galet, skruvat och förvirrat? Nyheter i min radio: Nordkorea hotar med kärnvapen och stänger ner samarbetet med sin sydliga kusin, i USA föreslår NRA att skolor ska anställa vakter utbildade av dessa skjutgalningar, alternativt ge sina lärare 40-60 timmars utbildning i vapenhantering och privata bolag tjänar miljarder på arbetslösa, i mellanmjölkens land. Hej och hå.

På ytan ser det dock ut, från mitt köksfönster, som att livet i Byn går sin gilla gång. Solen skiner på prydliga hus, en sopbil pilar omkring i kvarteren och tömmer våra bruna tunnor med omsorgsfullt avskilt matavfall (ja de gröna också, förstås), sakta minskar snömängden på min gräsmatta och det är lugnt och stilla. På ytan.

När jag var liten, typ nio år, hade vi en svartvit teve. Det hade vi rätt länge. Färgteve var liksom världsliga saker (tyckte mina föräldrar då - nu har de platteve och smarta telefoner och laptops och mobilt bredband...). En kväll visades något som troligen var ett reportage från en musikfestival (Isle of Wight 1969). En massa hippies. En del låg i gräset och lyssnade på musik, folk kramades, många dansade och i någon slags damm/pool/bassäng? hade någon fiffig själ fyllt badskum och nakna och halvnakna tjejer och killar hade skumkrig. Det förekom garanterat intag av olagliga substanser också men det registrerade inte min oskyldiga hjärna. Jag var helt fascinerad. Inte minst av bakgrundslåten som jag blev handlöst kär i och som fortfarande gör mig viktlöst lycklig när jag hör den.

Wight Is Wight - Sandie Shaw

Eller... så var det Michel Delpech som sjöng den, i det där teveinslaget (och så slog Sandie Shaws version bara bättre, varför jag minns henne lättare)? I hans "video" kan en se en del klipp från festivalen och nu när jag såg dem gav jag mig ut på en snabb bildsökarräd. Och... det häringa internettet är i sanning en fantastisk uppfinning... kolla här:

Det är aldrig försent att ha en lycklig barndom! Heh.

(Översta bilden hittade jag på ukrockfestivals.com och den undre på gettyimages.co.uk och det är alltså inte jag själv som tagit dem... Just sayin'.)