stillheten

Den här morgonstunden. Allt är så tyst och mörkt. Natten håller sig kvar och dagen avvaktar. Emellanåt hörs pannan trygga mullrande därnere i Husets innanmäte. Doften av nybryggt, mörkrostat kaffe. Smaken. Den första muggen på dagen är också den godaste.

Jag kan ha teven på, lite tyst, med nyheter från omvärlden. USA-valet står mig upp i halsen. Orka bry sig. Och varningarna om snökanon och otyg rör inte Byn. Emmajävlaboda ligger inte på östkusten. Detta är en typisk inlandsby. Visst kan det kanske trilla ner snö så att jag måste skotta, men just snökanon är ett kustfenomen.

Mina tankar går till de människor jag älskar mest. Tänk att saknaden och längtan liksom aldrig låter sig mättas riktigt. Barnen. Hur jag ofta önskar att vi levde lite närmare varandra. Sådär så att vi kunde ses lite oftare och något mer spontant. Men nu är det inte så. De lever alla sina egna, aktiva liv och jag är så glad för deras skull och så oändligt stolt över dem alla. När jag tänker på dem inser jag att det faktiskt finns åtminstone fyra saker jag gjort väldigt, väldigt bra här i livet.

(Me and my gals, Oslo, 2010)

Och så Mats, förstås. Ständig saknad och längtan. Fast av en annan art. Vi försöker ju istället få ihop våra liv så ofta och mycket som möjligt. Och lyckas ganska fint. I morgon är det torsdag!

Nu blir det ett long distance call...