typ stream of consciousnesskrivande om speed-dejtinghändelser i maktens korridorer

I maktens korridorer...

Börjar lugnt och fint... en stunds morronprat med rumsgrannen K-J, som vi ofta gör, och sedan lite peptalk med kollegorna som också sökt förstelärartjänsten... vi spånar lite trevande... pokerfejsade... INTE VISA TRUMFKORTEN... chefen sticker in huvudet och blir lättad att vi är på plats... annat möte med lite planering och sammanfattning och det haltar lite eftersom halva gruppen inte är på plats... lite magpirr... dricka kaffe... så småningom gå bort till kommunkontoret, två av oss "tar sälle" (när jag frågar kollegan kommenterar en elev, med viss ögonglimt: "vad... ehm... ungdomliga ni är...")  och inne vid receptionen skils våra vägar... vi har samma tider, men givetvis med olika grupper... och sedan är det SWISCH! och SWOSCH! och dra sin pedagogiska grundsyn på sju minuter blankt och så på något mindre tid redogöra för vad en skulle vilja göra inom ramen för försteläraruppdraget och först är det tre bildningsförvaltningsfolk och efter anförandena blir det några korta men breda frågor och sedan skynda till annat rum och sex rektorer uppradade och sitta där vid kortändan av bordet och köra samma två anföranden om än något modifierade med tanke på auditoriet och sedan besvara en annan slags frågor och minsann om vi inte hinner skratta lite tillsammans också och jag är avslappnad men sjukt fokuserad och lutar mig tillbaka mot ryggstödet och lägger ena benet över det andra och det var bra att jag tog den bekväma och sköna jeanskjolen och så tar de tjugo minuterna hastigt slut och jag hinner vigga en kopp kaffe i cafeterian innan jag letar upp den tredje gruppen som är tre fackliga representanter och hinner dricka upp kaffet medan de blir klara med kandidaten före mig som när hen kommer ut i korridoren inte ens säger hej till mig och vi som har arbetat ihop i flera år och brukar ha bra samtal när vi någon gång ses och jag hinner tänka att vafan var det där och sedan hinner jag tänka att hen kanske är nervös hen också och har bråttom till nästa grupp och så är det min tur och jag tar anförandena en gång till och vi stannar till lite i samtalet kring att flippa klassrummet vilket jag knappt ens nämnt men det är roligt att prata om och få höra att även förskollärare i vår kommun jobbar med det och sedan är det givetvis några frågor och jag hoppas jag besvarade dem och på väg ut får jag sällskap med en av de fackliga representanterna som ju också är människor jag känner och vi pratar om lärarlyft och barn och helt andra saker och jag går sedan tillbaka till skolan och kommer på att jag kanske ska andas också. Så då gör jag det. Får en snabb lunch och sedan är det ett långt lektionssjok hela eftermiddagen och det är inte bara jag som är trött men det är roligt eftersom jag får så snabb återkoppling från ett gäng tvåor som tycker att peer response är riktigt kul och som går in för arbetet med liv och lust och jag ser glada ögon och efteråt är det lite prat med kollegan Susanne och sedan kommer jag mig äntligen hem och får pratat med lyckliga Johanna som fått heltidsdrömjobb på Panduro på Karl Johan och som dessutom får nycklarna till nya lägenheten imorgon och det får Jenny också och nu tror jag att jag ska gå och avlida resten av kvällen så jag orkar med återstoden av arbetsveckan veckan också... WHAM... BAM... thank you m'am...

Suffragette City - David Bowie

måndag. resistance is futile.

Jag tror att dagens ord får bli... MOBILPENETRATION. Nej, det handlar lika lite om att våldföra sig på en mobiltelefon som att använda den som en del andra (till exempel en och annan president) använder rökverk. Det handlar alltså om hur pass mobiltätt ett område, eller ett land, är. Här i mitt hus är mobilpenetrationen 100%, då husets samtliga invånare (en) innehar mobiltelefon. Räknar en dessutom in laptops anslutna till internet via mobilt bredband hamnar vi på... 300%? (Jag har två.) Så här är redigt penetrerat. Mobilt, that is. Hur det står till med andra penetrationer behåller jag för mig själv.

Ordet mobilpenetrering är inte nytt, förstår jag, men det var första gången jag hörde det, alldeles nyss. Och jag tycker det är ett såpass "manligt" uttryck att det faktiskt stör mig, lite.

I mitt hörn av Byn var det -2.5 grader strax före klockan sex och det är klart. En smal månkrok hänger på himlen. Jag tror det blir en vacker och bra dag. Jobb, förstås, som idag innebär ett möte, intervjuer för förstelärartjänsten och givetvis lektioner. Jag måste hinna med mina distanselever idag, också. Återkoppling på deras inlämnade arbeten och lite nytt att göra. Vad jag ska göra efter jobbet vet jag inte. Det beror väl lite på när jag slutar.

Dags att dra i mig morronfixen av Byns bästa och axa mot jobbet. Stordåd väntar på att bli utförda. Idag som alla andra dagar.

Eders [inte så stjärnögda men sakta vaknande],
-M.

Albatross - Fleetwood Mac

skönsöndag

Än så länge innesöndag. Kanske blir det en promenad om en stund. Jag har kört en tvätt, askat/sotat ur brännare och panna samt fyllt på pellets.

Skajpat med Matilda, läst en stund och filurat lite kring mina "anföranden", för morgondagen. Ska jag ut och gå får det bli nu, för sedan är det söndagskväll med tända ljus och dricka te. Telefonera med mannen i mitt liv. SVT2 och stickning. Lyssna på en halvskum Pughlåt.

Avsluta helgen på ett fint sätt.

Aindto - Pugh

klimakteriekossor

Idag kör jag en annan variant på morgonmys. Jag tassar ner i köket på bara fötter (lätt kallt på golven) och fixar kaffe. Tar med mig en termos och en mugg upp till sovrummet och bäddar ner mig igen. Stil på P1. Idag handlar programmet om kvinnor i klimakteriet. En grupp kvinnor som ansetts ointressanta på alla sätt och vis. Inte sexuellt reproduktiva (och därmed också sexuellt ointressanta), inte aktuella för modeskaparna (trots att kvinnor som är 50+ har mer pengar att spendera på just kläder), är lite för tjocka, lite för blingiga, lite för tråkiga - helt enkelt ganska kassa och värdelösa, sägs det i programmet.

Är det så är det helt enkelt för jävligt. Alla, jag säger alla, kvinnor kommer att hamna i klimakteriet förr eller senare. ALLA*. Ändå pratas det så lite om det - förutom att ge kvinnor som en inte gillar, eller som inte passar in i ramarna, eller som helt enkelt (i kraft av kunskap, erfarenhet och insikt) vågar säga vad de tycker, även när det är obekvämt för andra, elaka invektiv som "klimakteriekossa", "klimakteriekärring" osv. Även kvinnor emellan. Vallningar, svettningar, bröst som blir större, sömnproblem, hormonsvängningar, oregelbunden mens, östrogenpiller och whatnot. Varför är det en sådant hysch om det? (Kom ihåg: ALLA!)

Jag är ju själv i den åldern då jag lär hamna i detta predikament, liksom mina jämnåriga kvinnliga vänner. Men pratar vi om det? Jag tror att jag har, noga räknat, en väninna (kan ingen komma på ett annat, mindre vitvinsfnittrigt uttryck än detta "väninna", om en ibland behöver specificera kön på den en skriver om - eller när "vän" konnoterar en vän av manligt kön?) som faktiskt pratar om hur hon själv mår och har det. Som tycker vallningarna är jobbiga och som inte riktigt gillar läget (och varför skulle hon det om hon inte känner sig hundra?).

Ni behöver inte vara oroliga för att detta ska bli en klimakterieblogg vad det lider (Kanske är jag redan där? Hur ska jag riktigt veta? Google har inte svaret på allt...). Det finns så mycket annat att skriva om. Men jag tänker inte väja för det, heller. Det är en del av livet. Mitt liv. Ditt. Allas (såvida du inte är uppväxt och fortfarande lever i ett munkkloster...).

Jag roade mig med att bildgoogla ordet "klimakteriet" och detta var första bilden jag fick upp:

Jag tycker den säger en hel del om den bild som förmedlas i samhället, i media och traditionellt... eller? När jag i stället sökte på "menopause" fylldes min sida med helt andra bilder. Den fördomsfulla, som avbildar en hysterisk, tjock, skitarg galning med gåstavar (ja, jag raljerar) dröjde ända till bild nr. 32 (samma bild som kom upp som nr 1, i min svenska sökning) ... 

Jag funderar... Handlar det om kultur? Hur ser man på klimakteriet, och kvinnorna däri, i andra länder? Är det lika stigmatiserande i USA? Japan? Wherever? Den här bilden dök upp långt innan bild nr 32, och den gillar jag skarpt. Jag tror fan den ska få bli mitt måtto, då. Eller... nu?

Jag lär i alla fall återkomma i ämnet.

All We Are - Doro (jodå... hon också...)

* Ungefär som att alla män, förr eller senare, kommer att få gubbrumpa, hängbröst, sviktande potens och [hyfsat ofta] prostatabesvär.

hillbillyn inom mig...

Bläcket hann knappt torka i blogginlägget häromdagen, det om att transportera hem de åtta äpplestolarna och bordet), innan världens bästa Annhelen hade fixat med en lånebil och erbjöd sig att dessutom hänga med. Det är vänskap i praktiken, det! Så nu har vi mullrat ner till Rödeby (och hem igen) i en härligt stor, gammal Chevapickup och i hallen står åtta stolar och bara väntar på målartvätt, målning och ny klädsel på sitsarna! SWEET!
(Bordet står i garaget och kan kanske skänkas bort...)

Och jag känner, verkligen känner, att om (när, snarare) jag byter ut gamla Bettan så skulle jag älska att ta steget ut och köpa mig ett fett, mullrande och bensinslukande monster - gärna med en viss patina! Visserligen skulle jag varken ha råd, eller miljösamvete, att bege mig utanför sockengränsen med ett sådant ekipage... men jag kör väldigt sällan bil i alla fall, när jag är hemma i Byn. Och ska jag längre bort finns det ju kollektivtrafik!

Förresten så gillar vi hillbillies mest att hålla oss hemikring, i alla fall. Vi passar oss jävligt noga för proximala utvecklingszoner.

Chevrolet - ZZ Top

jag undrar om johan kant är singel?

En börjar skörda vad som såtts...

Nej. Faktiskt. Det där var mest menat som ett skämt. Mest.

Men jag tycker han har inte bara en utan många viktiga poänger i sitt tänkande, resonerande och skrivande!
Här är senaste inlägget:

En skola åt helvete, del 12: Lärarkåren

Läs. Fundera. Och ja, detta kommer på provet, sedan. (HOPPSAN! Där var minsann ännu en liten lustighet!)

Jag skojar lite här. Men Johan Kant och min uppfattning om honom och min egen syn på skola, utveckling, undervisning, lärande och kunskap är på allvar. Blodigt allvar.

Nu ska jag ut och åka Cheva! Tjingeling!

Teenage Dream - T Rex/Marc Bolan

nämen lite religionsfilosofi light på morronen, kanske?

Lördagslyx är att ligga kvar i sängen när en har vaknat alldeles av sig själv och sedan bara fluffa upp täcket omkring sig och ligga och lyssna på Naturmorgon och ana att en ledig lördag kommer smygande. Så småningom gå ner i köket (raggsockar anbefalles!) och fixa sig kaffe och tända ljus på köksbordet. Slå sig ner alldeles i lagom höjd med Lundströms bokradio. Som inleds med att ett par musikanter från Frälsningsarmén sjunger den gamla dängan Ovan där. Jag blir alldeles full in skratt och frustar nästan ut kaffet över bordet när jag kommer på mig själv med att sjunga med. Min farmor älskade den där låten (liksom hon också älskade Artur Eriksson och Jan Sparring) och kunde minsann kompa sig själv på gitarr när hon sjöng den! Jag har nog aldrig lyssnat så noga på texten... men idag fick den tag i mig. Jag saxar lite ur den:

Här vi känna brist och nöd, 

sakna ofta hjälp och stöd

trötta anden hungrar, törstar under ökenfärden här

Men vi tro på Herren Gud, lita helt uppå Hans bud

Vi förstår hans vägar bättre ovan där

Hm. Ur ett positivt perspektiv kan en här tänka sig att en stark tro och förtröstan hjälper och stöttar den troende i olika motgångar och belöningen för detta kanske låter vänta på sig, men den kommer ändå - om inte annat när en så småningom strövar över de himmelska ängderna.

I ett mindre positivt perspektiv skulle texten kunna användas för att visa vikten av att underordna sig Gud, inte ifrågasätta varken honom eller annan överhet och att det lyckligtvis finns de som förstår bättre än en själv och vet hur tingens ordning är inrättad och att folket måste rätta och packa sig därefter. Tids nog ska de också införlivas i de klokas, insiktsfullas och begripandes skara. Då är det ju i och för sig för sent. Döda människor gör inte revolution.

Det ena perspektivet behöver å andra sidan inte ta ut det andra. Och gör det inte heller. De samsas sida vid sida och det är... en inte helt behaglig tanke.

Ha! Jag tror just jag fick en lektionsidé... Ska utveckla den medan jag suger i mig morronfixen och fortsätter lyssna på Lundström & Co.

Eders [lättviktsfilosofiska],
-M.

Ovan där - Stonefunkers

livet var en fest

Jag leker med iPoden, där jag har all min musik lagrad (det var ett meck att lägga in alla CD, men nu är det ju gjort sedan långt och länge och går på rutin när jag köper nytt), och rätt vad det är jag har Sinn Fennafton i mitt kök.

Utanför ligger septembermörkret tajt runt hus och häckar och temperaturen kommer nog att hålla sig ovan nollan, i natt. Månadens räkningar är reglerade och min Rosebudpelargon blommar frenetiskt.

Du får avfärda mig som tokig - Sinn Fenn

gamla bettan å jag

I morse skrev jag att det börjar glesna lite i den stora asken. Nu är den helt... kal. Alla de gula löven ligger i stora drivor runt stammen.

Vi har en liten tradition i familjen att låta bilarna vandra mellan oss. Mesta vandringspokalen i detta sammanhang är min gamla Nissan Almera (-96), som också kallades "The Almighty" och som, förutom av mig själv, kan ha ägts/omhändertagits av samtliga mina barn - utom... Matilda? Senaste siktades den på Gol (Norge) - det kan ha varit 2007/2008..? - och dess vidare öden är höljda i dunkel. Gamla Bettan (SAAB 900, -95) köpte jag för vad som verkligen kan kallas ett kompispris av Matilda för snart fyra år sedan, och jag har vårdat den minst lika ömt som hon. Den brukar få blanka papper på besiktningen men så icke idag. Ett par bromsskivor måste bytas och en del av det främre avgassystemet. Annars var allt hunky dory och eftersom jag inte tror det blir jättedyrt får hon väl hänga med ett tag till.

Efter besiktningen (trivsam personal där, förresten) navigerade jag mig in till centrum av Nybro och mötte Annhelen. Vi kan nog fan vara distriktsmästare på långfika, om vi sätter den sidan till. Tre och en halv timme. Samtalsämnen fattades inte. En mycket väl använd finfredagseftermiddag, if you ask me!

Kvällen får vara som den är. Tända ljus. Något glas rött. Jimi Hendrix i stereon en stund och sedan soffhäng med Top of the Lake. Sista avsnittet. Jag har separationsångest redan innan jag sett avsnittet. Den som spar hon har...

Jag har förresten köpt en liten målning idag. Redan i somras såg jag den på en liten anspråkslös utställning, här i Byn, och bara ville ha den. Den kändes som om den hörde ihop med mig. Svårt att förklara när själva motivet är en herre som ser ut som en korsning mellan Fredrik Reinfeldt och Josef Stalin - med intensivt stirrande blå ögon... och tavlan känns lite... ofärdig. Men jag bara tokgillar den och när den unge konstnären fått fundera ett slag, i vår förhandling om priset, så kom vi överens och jag tror vi är nöjda, båda två.

(Erik Witt. 2012)

If 6 Were 9 - Jimi Hendrix

let the sunshine in!

Dagens lilla fredagsglädjeämne

Det glesnar lite försiktigt i asken utanför mitt köksfönster och det var minus tre komma sex grader, när jag kollade termometern strax efter sex. Det innebär att jag måste skrapa bilrutor innan jag kan köra till jobbet. Jo, men jag tar bilen idag. Det är kallt om benen, ju.

Nä. Ba' skoja'. Jag ska köra till bilbesiktningen direkt efter jobbet och alltid sparar jag några minuter i den änden av dagen om jag gör så här. Jag hoppas att gamla Bettan går igenom utan mankemang. Annars kommer hon nämligen att bytas ut och det tvärt.

Annars är det ju fredag, igen. Det är ju det jag säger... arbetsveckorna känns kortare än helgerna. Mycket skumt. Idag skippar jag det svarta till förmån för lite färgglatt... brunt. Jag har en tanke för mina lektioner och mitt liv känns ganska behagligt, i största allmänhet. Mitt liv. Andras är inte alltid lika trivsamt, men det får bara lov att komma mig nära till en viss gräns. Jag varken kan, eller vill, ta hela världens lidande på mina axlar. En del borde jag dock palla...

Begrundandes detta fyller jag nu på kaffemuggen och förbereder mig för arbetsdagen.

Eders [något morronsega],
-M.

Let The Sunshine In - Hair

it's been no bed of roses

Denna vackra höstkväll har jag använt till att reda ut mitt liv. Eller... jag har städat, alltså. I mitt hem. Dammtorkat lite sorgfälligt, dammsugit ute i kanterna och putsat en smula. Våttorkat ett och annat golv. Vattnat en del växter. Plockat in några fler tomater för "rodning". Vikt tvätt. Hängt in rena kläder i garderoben (jag har många garderober och jag säger inte i vilken jag hängt in). Till yttermera visso har jag tvättat bilen. I en tvättmaskin, för bilar. Handtvätta? Moi? Skulle inte tro det, va'.

Och jag har bestämt mig om bord. Jag tänker inte behålla ekbordet, som följer med stolarna. Någon som vill ha? Bortskänkes mot avhämtning. Men först måste ju jag hämta det, dårå. För den obotlige optimisten finns också 3-4 stolar av björk...

Arbetsdagen blev så sjukt fullpetad att jag fick sparka mig själv där bak för att komma mig hem i rimlig tid, men den blev också mycket givande och jag fick lite användning för min nya app Names in a hat! Och kanske blir detta veckan då jag började använda Google drive? Kan mycket väl vara så. Jag har i alla fall testat lite i ett hörn. Kollegiala samtal har jag också haft och en liten skrattattack när en av mina sköna elever inte hade tittat på ett av de filmklipp som ingick i min lektionsflipp, eftersom hen trodde jag länkat fel. Hen kom ju till ett avsnitt av The Simpson's och som hen sa: "det verkade ju inte seriöst så jag kollade inte." Att avsnittet handlade om hur Lisa lämnar kyrkan och så småningom, efter visst sökande, blir buddhist och att det eleverna skulle fundera över vad det var som fick Lisa att a, lämna sin kyrka och b, bli just buddhist missade hen därmed. Så kan det vara. Filmen var en av ingångarna till ämnesområdet buddhism och ytterligare en frågeställning handlade om hur det kan komma sig att buddhismen är så populär i västvärlden. Nå, vi fick oss ett gott skratt och jag är ganska tvärsäker på att hen inte mer kommer att tro att jag ber mina elever se "oseriösa" filmer...

Okej. Intervjuerna på måndag då. Di ska vara sådär lite modärna... så jag ska träffa tre olika grupper; representanter för förvaltningen (bildningschefen m fl), rektorerna och facket. Det går väl an. Jag är sällan nervös för intervjuer. MEN (det är klart att det finns ett MEN...) jag är dessutom ombedd att "förbereda två anföranden till intervjuerna på ca 7 minuter per frågeställning. Den ena består i att redogöra för din pedagogiska grundsyn och den andra är att diskutera vad du skulle vilja åstadkomma inom ramen för uppdraget som förstelärare." Plötsligt blev det jobbigt. Inte för att jag inte har klara tankar om detta (jag har knivskarpa och glasklara sådana!), eller kan presentera det (sådant äger jag på, om jag sätter den sidan till). Men jag undrar var jag ska lägga ambitionsnivån? Och hur kul är det att köra samma presentation tre gånger? Hm.

Oh well. Det kommer givetvis att lösa sig. Och jag kommer givetvis att göra mitt allra bästa. Mer kan jag ju knappast göra, eller hur? Jag kan liksom bara komma utklädd till mig själv.

Och mer än så här kommer jag inte att skriva förrän tidigast måndag kväll. Jag vet att en och annan kollega, i kommunen, läser min blogg och till er säger jag:

Nu kör vi järnet, hörni, (dresscode: vita hotpants!) och visar ovan nämnda instanser vilken galet hög lägsta nivå kommunens försteläraraspiranter har! 

bredvidläsning

Ingen frost i natt. Bara skön sömn och en njutbar morgon. Om en nu kan kalla det njutbart att sitta vid sitt lilla köksbord med tända värmeljus, mjuk sjal om axlar och hals och en stor mugg hett kaffe i händerna, medan en lyssnar på uppslitande berättelser om syriska båtflyktingar. Om människor som lämnar allt och beger sig ut på havet för att nå en tryggare hamn, för sig och sina barn, och istället beskjuts, och dödas, av egyptisk kustbevakning och sedan får vänta på sitt fortsatta, ovissa, öde på en nersliten polisstation.

Jag håller på med delvis omläsning av Synligt lärande för lärare (J. Hattie) och finner nya dimensioner i den när jag samtidigt läser Johan Kants Yrke: lärare och Dylan Wiliams Att följa lärande. Jag finner andra dimensioner i de två senare också. En slags intertextualitet, om en vill. Eller bara en sammansmältning i mitt huvud som gör att jag hela tiden gör kopplingar och tänker vidare i egna led. Att kunna läsa flera böcker samtidigt är en tillgång.

Lite färre lektioner idag, eftersom en av industriklasserna är ute på praktik. Då hinner jag med möte med IKT-gruppen och lite extra uppföljning av mina distanselever. Och lite lyxig extratid för mer planering av undervisningen. Med planering avser jag inte detaljplanering av lektioner utan mer av tankar och reflektion och idékläckande för framtida behov. Framtiden kan vara imorgon, eller i nästa delkurs.

Matilda och Mike skickar en hälsning från ett litet tibetanskt munkkloster på ett nepalesiskt berg. De trekkade upp dit, fick vara med munkarna och äta och lyssna till kvällsdebatterna, sova och äta frukost. Nu är de på väg nerför berget igen. Avundsjuk? Moi? Nja. Lite, då...

Dear Father - Black Sabbath

PS. När jag blir diktator ska jag införa studiedagar som infaller med Bokmässan.

PPS. Mer om förstelärartjänstintervjuerna ikväll. När jag har städat, vattnat växter och vikt tvätt. Och funderat färdigt på om jag ska behålla mitt stora bord av björk och vad jag isåfall gör av ekbordet som medföljer äpplestolarna.

when it rains it pours. typ.

YES! Nu har jag fått löfte om en hel klunga med äpplestolar! Så himla GUTT! På lördag ska jag hämta dem och nu måste jag bara försöka rådda med transport eftersom jag svårligen får in åtta stolar och ett bord (jag fick inte köpa dem om jag inte tog med bordet också) i min SAAB, hur käck den än kan vara. Då får den här lite sällskap:

Inget äpple men vacker ändå.

Och... jag har fått kallelse till intervjuer gällande förstelärartjänsten. Mer om detta imorgon.

White Room - Cream

åt helvete

Jag har missat de senaste inläggen från Johan Kant och det kanske ni också har?

No worries! Här är de:

En skola åt helvete, del 8: Christian Lundahl
En skola åt helvete, del 9: Damerna på LHS
En skola åt helvete, del 10: Lite litteratur
En skola åt helvete, del 11: Martin Hugo

Häromkvällen (igår, faktiskt) var Johan Kant med i Skolministeriet, på P1, och diskuterade kring hur vetenskaplig den forskningsgrund är på vilken skolans utbildning ska vila. (Här är en länk! Lyssna!)

Det jag gillar med Johan Kant är att han inte ifrågasätter särskilt mycket av den metodik och pedagogik som man arbetar med inom skolan - men däremot går hårt åt ideologer, ideologier och grunda forskningsresultat. Han reflekterar affekterat och stringent kring förhärskande ideologier på lärarutbildningen, kring den polarisering som uppstått mellan BFL*/formativ bedömning å ena sidan och summativ bedömning och betyg å de andra - när dessa två egentligen är något som kompletterar varandra i undervisning och lärande och kring en massa tyckande och viljande - utan att se till vad som verkligen fungerar i klassrummet och alltså utvecklar elevers kunskaper och användning av dessa. Och detta kallas alltför ofta... vetenskaplig grund, alltså.

Det ska inte bli något mera trams i din trädgård - Anders F Rönnblom

*Bedömning för lärande

frostigt

-0.9. Första frostnatten. Grannens tak är vitt och gräsmattan skiftar lite. Men kaffet är hett och elementen värmer skönt. Jag slipper skrapa bilrutor eftersom jag går till jobbet. Jag tar bara en lite varmare sjal idag, kanske. Och vantar, då.

Det där jag skrev igår kväll om att rikläjma rasterna var inte enbart på skoj. Vad händer när dagarna bara flyter ihop och det inte finns några avgränsningar, förutom en snabb lunchhalvtimme? Hur mår människorna och hur påverkas samarbetet och atmosfären på en arbetsplats* när man inte ser varandra regelbundet och i en kontext som inbjuder till spontana samtal? Vad finns att vinna på att försöka ha fasta träffpunkter där en sitter ner en stund, dricker en mugg kaffe (eller vad en nu kan tänkas vilja ha) och samtalar om det en har på hjärtat, just där och då. Eller bara kan sitta tyst en liten stund, i all bekvämlighet? Mycket, tror jag.

Utkast till ett brev - Lars Winnerbäck

*Jag skriver inte om min egen arbetsplats, specifikt. Det här fenomenet finns på många (de flesta?) skolor och alldeles säkert även på andra arbetsplatser, också.

rikläjma rasterna?

Minsann. Mina fatalii-chilisar börjar skifta färg nu!

Det visar sig att flera av oss som ses i de mjuka sofforna, framför brasan, i tehuset om torsdagskvällarna, arbetar i skolans värld. Någon drar sig till minnes hur stickning var en självklarhet om studiedagarna förr, för att ha något för händer och hålla koncentrationen uppe. En föreläsare hade lackat ur totalt och vägrat säga ett enda ord innan alla hade stoppat undan sina stickningar.

Själv minns jag att jag pryade (jo, det hette så på den tiden) på ett lågstadie, när jag gick i nian. För första gången fick jag chansen att se skolan backstage. Varje förmiddagsrast, och efter att ha ätit lunch på lunchrasten (som då hette middagsrast) satt fröknarna och drack kaffe, rökte och stickade. Och pratade. De pratade massor.

Sedan försvann stickandet ur det offentliga rummet för ett tag - åtminstone i skolans värld - eller så kanske det var så att skoldagarnas upplägg förändrades så att rasterna blev kortare och lärarna förväntades vara supereffektiva precis hela tiden och sedan i stället ha möten i all oändlighet för att avhandla mycket av det som tidigare avhandlades över kaffebordet och med stickningen (eller pipstoppandet eller tidningsprasslandet eller vad-det-nu-kunde-vara) - det vill säga samtal om elevers situation, pedagogiska spörsmål, planering och annat.

Kanske dags att riklajma riktiga raster igen? Och ha en stickkorg i fikarummet? Ta med stickning, eller virkning, till nästa kommundag?

School Mam - The Stranglers

i-landsbekymmer

Jag inte bara tror att registren över romerna, som uppdagats, har varit mer kända - och sanktionerade - än vad som erkännas vill. Jag tror dessutom att det finns andra register över såväl etnicitet som åsikter och livsåskådning. Men det är ju jag det.

Jag måste ha nya stolar till mitt gamla matsalsbord. Inte för att jag tröttnat på de jag redan har utan för att de, en efter en, går sönder bortom all lagning. Jag har satt mig i sinnet att köpa sådana där gamla stolar med ett äpple utskuret i ryggen och sedan måla dem vita och klä om sitsarna. Eftersom jag ska göra det gör det inget om de i någon mån inte är identiskt lika. Stolmodellen brukar stå i drivor på loppisarna, och slumpas bort på Blocket, men plötsligt finns de... inte alls. Någonstans. Antagligen är det en del av den världsvida konspirationen siktad enbart mot mig. Hur eller hur så hittade jag ett karmförsett exemplar på Blocket häromdagen och jag tänker att det ju kan vara snyggt med karmstolar vid kortändarna av bordet och sedan vanliga på långsidorna.Så jag ska åka till Nybro, efter jobbet för att hämta hem en sådan stol. På väg hem tänker jag, eftersom det är tisdag, stanna till på The Tea Room och vara med på stickcaféet där. En roar sig så gott en kan.

Sjötorp

Ett dekret har gått ut från Kommunen så idag bryts eftermiddagens schema av att alla våra ungdomar (och undervisande lärare) ska infinna sig på Folkets Hus för att delges resultaten av den senaste LUPP-undersökningen. LUPP står för "Lokal uppföljning av ungdomspolitiken". Jag minns sist det var LUPP-redovisning. Då var det stort ståhej i sporthallen med föreläsningar och workshops och detta mynnade bland annat ut i att kommunens ungdomar (ffa åttor och gymnasietvåor) ville ha... behövde... ett Ungdomens Hus. Ett allaktivitetsställe där unga kunde mötas och fika, ägna sig åt olika intressen osv. Detta är tre eller fyra år sedan. Jag undrar vad som hände. Eller... nej, det gör jag inte egentligen. Inget hände. Det sätter nivån för ungefär hur intresserad jag är av eftermiddagens aktivitet.

Lek att du är barn igen - November

PS. Om det är någon av mina värderade läsare som inte bor jättelångt bort och som får nys om en eller annan Äpplestol får ni gärna hojta till!

visa mig!

Det går bra nu. Går ut i solskenet efter arbetsdagen för att träffa Erica på fika. Idag valde vi... det andra fiket. Mysfaktorn får inte underskattas i cafésammanhang [heller]. Nästa gång får det allt bli Konditori Fenix, igen. Men det är trivsamt att ses och sitta där och småprata. Mycket vildsvinssnack blir det, då de otäckingarna saboterat hela Ericas trädgård. Om en inte vill minera kanske det går att gräva ner strykninpreparerade äpplen där de eländiga grisarna brukar böka, föreslår jag. Erica vill dock, helt förståeligt, att annat vilt som exempelvis rådjur och äppelälskande älgar ska leva.

I min brevlåda ligger en avi för en rekommenderad försändelse. Avsändare: The Royal Embassy of Saudi Arabia. Jag skyndarskyndar ner till hittepåposten på Konsum för att lösa ut avin. Expediten är samma som jobbade häromdagen när jag förfrankerade ett kuvert just för att kunna få mitt pass/visumet hitskickat. Hon ser hoppfull ut, hon också. Jag river upp kuvertet direkt och blir så lättad när jag ser att passet ligger där, försett med visering och stämplar. Nothing can stop me now! WOHOO!

Bästa grejen som snurrat på Facebook idag är det här. Hur attans fiffigt är det inte med en telefon som faktiskt har utbytbara delar för alla oss som är totalt ointresserade av att vara först med det sista i mobiltelefonväg, baföratt. Och som tycker det är läskigt med ett växande berg av kasserade teknikprylar - för att inte tala om vad det "kostar" att tillverka dem... Jag är med i thunderclap'en också! Inte för att detta är vad jag skrev om i morse, men det gör ju knappast någon skada. Ungefär som Meatfree Monday - också en såndär himla megaenkel och självklar grej att göra för allas vår miljö.

Det låg förresten ett litet paket, från Record Heaven, i lådan också.

Medan jag ändå har flyt bokar jag besiktning för bilen också. Tänk att jag alltid ska vara ute i sista minuten. Körförbud fr o m nästa tisdag. Men jag får mig en tid på fredag. All's well that ends well.

Lights In My Mind - Cressida

the swedish smorgasboard...

Just i det ögonblick då jag obönhörligen måste slänga benen över sängkanten önskar jag att jag slapp. Eller åtminstone kunde flexa in på jobbet. Annars inte.

Milt, grått och vått ute. Gräsmattan överströsslad med gula, bruna och enstaka röda löv. Snart en kort promenad till jobbet. Varmt och gott inne, med tända ljus på köksbordet och hett, svart kaffe i muggen. Det gäller att ta vara på stunderna.

Ute i världen är det tyska valresultat, flyktingläger i Turkiet, diskussioner huruvida klimatet verkligen är så hotat som en del påstår, polisen registrerar romer, terrorattack i Nairobi, presstöd till högerextrema tidningar, thailändska bärplockare får åka hem tomhänta och skuldsatta och en golfspelare har spelat in 74 miljoner och whatnot. Var ska jag börja? Medan jag duschar funderar jag på allt detta och en massa annat därtill. Det är inte så lätt att vara engagerad. Det funkar inte att vara på alla fronter. Åtminstone inte samtidigt. Det övertygar mig alltmer om vikten av ett etiskt hållbart förhållningssätt i största allmänhet och att gräva där en står (dvs engagera sig lokalt) i synnerhet. Jag vägrar att göra som de [alltfler] som inte längre bryr sig om nyhetsrapporteringen utan sticker huvudet i sanden och menar att de bara blir deprimerade av allt jobbigt som händer. Klart det är jobbigt, men vad hände med solidariteten, med omsorgen om och  kärleken till medmänniskorna?

Eders [något splittrade?],
-M.

If I Should Fall From Grace With God - The Pogues

vid vatten

Att resa genom Sverige en helg i slutet av september bekräftar det jag redan vet; hösten är alldeles fantastiskt vacker. Till och med en gråregnig dag som denna bjuder naturen på färgsprak och sköna upplevelser.

Jag är skittrött. Tänkte väl att jag skulle skriva något genomtänkt här idag men det får vänta. Två sena kvällar, med mycket bra samtal, tar ut sin rätt även om det varit lugnt, skötsamt och smått sovmorgnigt.

Men detta att ses på ganska slumpvis valda ställen möjliggör upplevelser jag inte annars skulle fått. Sjötorp som jag har kört förbi precis hur många gånger som helst, på väg till och från Värmland, är en liten pärla där Göta kanal rinner ut i Vänern. Men det visste jag inte förrän jag nu tillbringat en liten helg där.

Vi säger så, så länge. Nu ska jag ägna mig åt tedrickande samt amish, japansk natur och böcker i SVT2. Det är ju söndag, after all...

I Don't Know How To Love Him - Yvonne Elliman

på tur

Idag har jag varit i Lyrestad. Eller... som lingot där låter: Lüschta. Det är så litet att jag faktiskt (på sanning!) missade "centrum" och fick vända och köra tillbaka... Jag mötte upp syrran Cia där och sedan raidade vi ICA så gott det gick, alltmedan vi bedrev etnologiska fältstudier. Sedan hämtade vi latte i stora pappmuggar och satt nere vid Hamnmagasinet och såg solen gå ner bortom Göra kanal, i väntan på syrran Malin som anlände med en senare rälsbuss.

Men bor gör vi, för helgen, i en galet fin liten stuga med utsikt över Vänern, i Sjötorp. Vi eldar i kaminen, stickar, dricker vin och småpratar. Fredagströtta är vi. Snart blir det godnatt. Utanför är det nattsvart. Tyst. 

Gröna blad - November

manipulationer

Dessa höstmorgnar. Det är lite tungt att gå upp tidigt, men belöningen kommer så snart jag landar vid köksbordet med min kaffemugg och kan sitta och fundera, kika ut genom fönstret och se hur trädgården förändras dag för dag. Inatt har frosten varit nära. 0.6 grader när jag klev upp. Men så har natten varit kall och klar också. Fullmånen lyste upp mitt sovrum när jag gick och la mig igår och vakade över min långa goda nattsömn.

En del av morgonens nyhetsflöde ägnas åt den nya arbetsmarknadsministerns religiösa bakgrund och frågan huruvida vi lider av religionsfobi här i landet väcks. Det kan jag inte svara på men jag kan ofta notera ett visst... religionsförakt. Hur människor med en tro ses över axeln, nedvärderas eller rentav kallas för svag, dum eller hjärntvättad. Lurad och naiv. Därför är det befriande när en ung man från vilken jag faktiskt inte hade väntat mig en sådan klarsyn, började prata om media och hur vi alla är totalt manipulerade av media trots att vi tror att vi är så fria i våra tankar. Så skönt att han sa det. Så slapp jag... Det blev ett bra samtal där.

Och så ska skolorna få nationella råd kring hur en ska handla vid skolskjutningar. Det känns ju... sådär.

Fredag idag, alltså. Nytt glitter på naglarna, klänning och... glatt humör. Jomenvisst. En skön helgkänsla även om sista arbetsdagen för veckan ska avverkas först. Om jag har packat? Nä. Jag gör det... sen.

Karma Police - Radiohead

I den intressanta bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer skrivs det mer om den nya ministern och vad som kan förväntas.

kortvecka?

SWOOOOSCH! Vad var det? Åh, det var bara arbetsveckan som drog förbi. Var det inte torsdag i... förrgår? Vad är det som händer med veckorna? Det känns som att de krymper ihop. Smälter undan. De känns nästan kortare än helgerna. Ska det verkligen vara så?

Ikväll har jag åtminstone vattnat mina växter, kört och hängt en tvätt och lagat borsjtj till ett helt kompani. Eftersom jag inte har något kompani här som ska äta upp det fick jag mig en härlig middag, satte in en stor gryta i kylen (att ta med norröver imorgon) och så blev det minsann ett par matlådor också.

Helgen som kommer är syrrehelg. Ett par gånger om året träffas jag och mina två systrar. Inga barn och inga män. Bara vi tre. Vi har hyrt en liten stuga en bit uppåt landet i vacker miljö, och där ska vi äta och dricka gott, elda kamin och softa. Samtala. Kanske strosa och fika på lördag och i övrigt liksom bara... vara. Stickning och kindle åker med.

Så jag borde väl packat ikväll. Men jag har haft viktigare saker för mig. Pratat en stund med en vän och sedan en lååång stund med min älsklingsJohanna.  Som vanligt hivar jag väl ner lite pinaler innan jobbet imorgon. Det ska nog bli bra.

Stevie's Blues - Spencer Davis Group

att fullfölja

Den känsla av stillsam tillfredsställelse som i finner sig när ett projekt avslutas njuter jag av just i detta ögonblick tillsammans en tallrik rykande het borsjtj med en klick créme fraïche i!

Ágætis Byrjun - Sigur Rós

this thursday morning

Jag somnade alldeles för sent igår. Alldeles för sent. Men det var det värt. En mycket god vän, sedan länge, ringde och vi hade mycket att prata om. Då stannar tiden och själen blir varm. Jag behövde det där samtalet. Jag behöver den vännen. Vi behöver varandra. Vänskap måste en vara rädd om.

Att det var väldigt varmt och skönt under duntäcket, det fluffsiga, stora, gjorde inte uppstigningen lättare. Mitt hus är kallt nu. Rått, liksom. Jag tycker att om en bor på mina breddgrader är det mesigt att sätta på värmen före första oktober, men igår morse var det 1.4 grader när jag gick upp (ute, då) och idag är det några grader "varmare" men regnet smattrar mor fönsterrutorna och då är jag väl en mes, då. För nu ska värmen på. 

Johanna Thydell i Tankar för dagen. Om att glömma bort hur en drömmer. Jag vill gärna intala mig själv att jag fortfarande har drömmar. Eller... det har jag ju. Hemliga, fantastiska saker jag vill uppnå eller göra. Men de flesta av dem är sedan länge förpackade och lagda på en hylla högt uppe i en garderob. Jag vill drömma realistiska drömmar. Sådana som faktiskt skulle kunna slå in. Som jag kan förverkliga. Eller... skulle kunna, åtminstone. Livet lär mig att det nog är bäst så.

Eller..?

Ipswich - Georgi Kay

magi

Top of the Lake. Jag ser femte avsnittet. Som alla de tidigare lämnar det mig... förstummad. En lång stund efter måste jag ha tystnad. Liksom... smälta ner. 

Jóga - Georgi Kay

tandläkarchock

S k "selfie". Idag. 09:24

Att börja dagen med ett tandläkarbesök är inte riktigt min idé om en smakstart, men ibland måste en ju. Och den här tiden har jag fått vänta på länge. Sedan december, faktiskt. Tre återbud - från tandläkarens sida, that is. Jag tänkte att jag väl skulle göra en snabb undersökning, bara, så döm om min förvåning när tandläkaren frågade om jag skulle ha bedövning. CHOCK. Jag skulle tydligen få fixat en gammal lagning? Oh, well. Det var ju lika bra att jag inte visste det i förväg. Om tandlagning tycker jag inte. Men nu låg jag där, helt avslappnad, och tänkte på Kristian. Den sorgen...

Och i Bukarest har ett barn blivit dödat och delvis uppätet av förvildade, herrelösa hundar. En kvinna intervjuas i radion och tycker att den bästa långsiktiga lösningen inte är att skjuta av så många hundar som möjligt, vilket planen är, utan att fånga in dem, kastrera dem och sedan släppa ut dem igen. Att de utgör en reell livsfara och att en av de hundar som faktiskt dödat och smaskat i sig ett barn är/var en sådan kastrerad hund tycker hon är "en mänsklig tragedi , men..." Vadå "men"? Var är perspektivet? Ska djurs liv gå före mänskligt i en sådan situation? Är det ens särskilt barmhärtigt att låta dessa hundar leva, som uppenbarligen svälter och far illa - nu när en bister vinter dessutom är i antågande? Hundar som är så förvildade att de inte går att ta hem och ha som husdjur, vilket en del också sysslar med? Jag betraktar mig själv som djurvän, och tycker att allt liv (utom spindlar som är på fel plats, förstås) ska behandlas med respekt. Men också med förnuft. Sjuka, plågade djur ska inte tvingas fortsätta leva för husses eller mattes skull och i valet mellan människo- och djurliv väljer jag... människan.

Men det är ju jag det.

Hallelujah - Jeff Buckley

mörkermorgon

Kristian Gidlund är död. Hans resa är slut. Eller så har den bara börjat. Jag kände inte Kristian, men jag har en tid följt hans blogg. Den sista tiden var hans skriv som rispande, mödosamma, kostbara andetag. Nu får han vila.

Jag hatar cancer.

Jag drömmer långa, vindlande trasseldrömmar i natten. Mina barn är med. De är små. Min mamma är med. Hon är ung. Jag är med men jag vet inte vilket roll som är min. Drömtrådarna slits itu av telefonens väckningssignal och jag får inte vara med om upplösningen.

The Drapery Falls - Opeth

recept

Om en tar ett bekvämt och väldigt mysigt inrett litet tehus ute i en avlägsen småländsk skog och tillsätter välkomnande marschaller på parkeringen, tänder en knastrande brasa i öppna spisen och ställer upp dörren för stick- och virksugna människor och sedan blandar dessa i sköna fåtöljer framför brasan är det inte mycket som kan gå fel. Bjuder man dessutom på härligt te och söta små, mjuka bakverk till ett stilla bakgrundssmekande av brittiska, nostalgiska evergreens blir resultatet en härligt fluffig samvaro med gott samtal och god stämning, mitt i det hastigt fallande höstmörkret.

 Shine On Harvest Moon - Vera Lynn

lycka?

Fransmännen är inte så lyckliga, sägs det i en undersökning som presenteras i min (och troligen också i din) morgonradio. Med alla sina baguetter, vinet och dragspelen... så är de bekymrade och onöjda. Det kan bero, spånas det, på att de inte gillar att vara i nuet utan tenderar att mest hela tiden glo i backspegeln och längta tillbaka till fornstora dar. Vad vet jag? Kanske är det så? Men det låter ju rätt kontraproduktivt. Historien är ju inget vi kan göra så mycket åt - mer än att kanske skriva om den, men det har ju liksom fortfarande hänt. Nuet och framtiden, däremot - där har vi ju fortfarande valmöjligheten.

Är du lycklig? Är jag? Jag vet inte... men jag tror faktiskt att jag är det. Inte sprittlande överlycklig (fast det händer ju ibland, det också) men... jag har hittat en livsrytm som jag trivs med och ett förhållningssätt till livet. Om det gör mig lycklig vet jag inte (vad är den där lyckan, egentligen?) men jag mår bra, mitt liv har både mening och mål och även om mitt sociala liv ibland lämnar en del övrigt att önska så är det ändå ganska okej. Det jag önskar uttryckte jag igår; jag skulle vilja ha mer av avspänd samvaro på min och andras hemmaplaner. Samvaro över en bit mat och med lite skön musik i bakgrunden, till exempel. Egentligen är det ganska lätt ordnat. Jag vet. Och jag får väl ta tag i det.

Den stora asken på granntomten börjar sakta gulna nu. Häcken står fortfarande grön med små explosioner av orange och rött inemellan. Min lilla kornellbuske är illande vinröd, men den syns inte från köksfönstret. Den är helt skymd av den stora, risiga forsythian som nog ska jämnas med fotknölarna. Ska det göras nu, eller till våren? Jag får höra med RUTger.

Beautiful - Carole King

överraskningar

Dagen överraskar mig med att börja mjukgrått, blött och stilla och avsluta med blå himmel, friska vindar och färgsprak. Jag överraskar mig själv med att gå hem från jobbet och liksom nästan grotta ner mig i soffan, men studsa upp igen, dra på mig lämpliga kläder och gå ut på nästan en timmes rask prommis. HEJ HÖSTEN! JAG ÄLSKAR DIG!

Nu är jag trött men vad gör väl det när jag till och med flängt iväg varenda papper jag kunnat uppbringa, officiella såväl som mindre officiella, samt mitt pass till ambassaden. Nu får det bära eller brista. Helst bära, dårå.

Ikväll är annars en sådan där kväll då det hade varit trevligt att samlas några stycken runt en het soppa, eller gryta, med nybakat bröd och ett glas vin. Levande ljus. Och så sitta där och småljuga eller kanske rentav vara helt öppna och ärliga och samtala om verkligt angelägna och viktiga saker - eller dela våra innersta funderingar och drömmar om livet och kärleken. Viktiga saker. Det hade varit fint, det.

Vara vass och analytisk? Ikväll? Nä, orkar inte. Men jag har ändå sett gårkvällens Agenda på SVT Play och undrar (fast på ett... retoriskt vis...)  hur man kan sätta prislappar på barn med neuropsykiatriska funktionshinder - och sedan dra ner den verksamhet, och det stöd, de är så beroende av? Påstå att det inte finns ekonomiskt utrymme för barnen att utvecklas utifrån sina förutsättningar, på det sätt, och i den takt de behöver för att lyckas? För att nå målen? För att må bra? Hur kan man inte satsa på alla våra barn - diagnoser eller ej? Vad är det för ett jävla skitsamhälle som gör så? Är det ett samhälle vi vill ha? Leva i? Men ett femte jobbskatteavdrag... det ska vi ha! Fifan.

Comes A Time - Neil Young

tyst i klassen!

Ibland är det tyst i min klass. Som nu. Temat är vänskap. Vi har sett filmsnuttar och lyssnat på musik och spoken word. Vi har läst. Vi har samtalat och diskuterat. Men nu är det plötsligt alldeles tyst. Det enda som hörs är knapprandet från tangentborden när alla sitter och skriver utkast till sina manus.

Så småningom blir det korta, individuella muntliga framställningar av detta. Ingen behöver stå framför klassen på skakiga ben. I stället finns möjligheten att spela in sig själv och sitt prat. Kanske med lite musik, om man vill. Men först ska det skrivas utkast, kamratbedömas, utvecklas vidare, övas tillsammans med någon, installeras programvara och testas.

Så småningom kommer alla att ha åstadkommit sitt första podradioprogram. Det första, men inte det sista!

Nevermore - Soundtrack of Our Lives

Uppgiften/arbetet täcker stora delar av kursens centrala innehåll. Allt det här gör vi:

"Kommunikationens innehåll: 
Ämnesområden med anknytning till elevernas utbildning samt samhälls- och arbetsliv; aktuella områden; händelser och händelseförlopp; tankar, åsikter, idéer, erfarenheter och känslor; relationer och etiska frågor

Reception: 
Talat språk, även med viss social och dialektal färgning, och texter som är instruerande, berättande, sammanfattande, förklarande, diskuterande, rapporterande och argumenterande, även via film och andra medier. Sammanhängande talat språk och samtal av olika slag, till exempel intervjuer 

Strategier för att lyssna och läsa på olika sätt och med olika syften. Hur ord och fraser i muntliga och skriftliga framställningar skapar struktur och sammanhang genom att tydliggöra inledning, orsakssammanhang, tidsaspekt och slutsats. 

Produktion och interaktion: 
Muntlig och skriftlig produktion och interaktion av olika slag, även i mer formella sammanhang, där eleverna instruerar, berättar, sammanfattar, förklarar, kommenterar, värderar, motiverar sina åsikter, diskuterar och argumenterar. 

Bearbetning av egna och andras muntliga och skriftliga framställningar för att variera, tydliggöra och precisera samt för att skapa struktur och anpassa till syftet och situationen. I detta ingår användning av ord och fraser som tydliggör orsakssammanhang och tidsaspekter." (Saxat ur Skolverkets styrdokument.)

Och så har vi roligt under tiden - är det ens tillåtet? ;-)

ny vecka, nya insatser

Fin skog. #nofilter

När solen skiner på trädtopparna lyser de som guld, trots att resten av träden fortfarande är gröna. Lätta molnslöjor antyder blå himmel och det ser ut att bli ännu en vacker höstdag. Men när jag vaknade, några minuter innan väckningssignalen, var det mörkt i mitt sovrum. Först trodde jag att jag kanske hade ett par timmar kvar att sova men en snabb blick på telefonen visade att jag hade två minuter. Måste fixa mig en fin fönsterlampa med mjukt ljus som kan tändas några minuter innan jag slår upp mina blå. Den som stod där tidigare har flyttat ner till ett av vardagsrumsfönstren och har inte saknats. Förrän nu.

En spännande vecka ligger framför mig. Massor av arbete, vilket faktiskt är rätt spännande i ett yrke där ingen dag riktigt är den andra lik och precis vad som helst kan hända. Slutlig [upp]lösning på det saudiska visadramat? Ska jag få tid för bilbesiktning jag som är så effektiv med nästan allt annat men som varje år skjuter upp besiktningen till allra, allra sista timmarna innan körförbudsdatumet? Är det den här veckan jag, och andra sökande, får veta något mer om förstelärartjänsterna? Kommer jag att avsluta mina stickUFOs? Blir det en härlig långpromenad varje eftermiddag? Lämnar Folktandvården återbud ännu en gång eller ska jag äntligen få den där årliga undersökningen? Många frågor som väntar på svar. Och då har jag ändå inte nämnt huruvida det ska bli "bestraffningsattack" av Syrien, vad som kan tänkas bli konsekvenserna av att SD gått framåt i kyrkovalet, om veckan kommer att bjuda fler vårdskandaler och diskussioner om varför så många ångrar sina tatueringar (svar: de tänkte inte efter före). Det vi med säkerhet vet är att det kommer att bli minst ett sällsamt utspel i skoldebatten där någon som garanterat inte befinner sig i frontlinjen kommer att presentera ännu en vattentät åtgärd för skolans problem - eller ännu troligare: kritik utan en verklighetsförankrad lösning.

Nu: andra muggen kaffe!

Shine On You Crazy Diamond (pt 1-9) - Pink Floyd

systraskap

Senast vi sågs var i mars...

Helena von Zweigbergk sitter i Babelfåtöljen och samtalar om systrar och systraskap. Det är som ett lite märkligt sammanträffande för jag tänkte på systraskap när jag var ute och gick idag. Jag tänker ofta på mina systrar liksom jag också ofta funderar över hur mina egna döttrars systraskap ser ut. Precis som jag och mina systrar umgås och förhåller oss till varandra utan att vår mamma har särskilt mycket koll på det så hoppas jag att mina döttrar gör detsamma, utan min draghjälp. Jenny och Johanna delar ju lägenhet så det är klart att de gör - och jag tänker och hoppas att de också har sina egna relationer till Matilda.

Relationerna till systrar är inte alltid de bästa. Man är bara människor och samtidigt som det kan vara en enorm fördel att vara så nära varandra som syskon är, och dela det som inte låter sig delas med någon annan, så kan samma närhet - eller inbillade sådan - vara det som irriterar, kväver, fjärmar. Jag hoppas mina egna döttrar tycker om att träffas och stötta varandra (och sin lillebror, givetvis!) den dag jag är borta... för... ibland har man verkligen mest stöd av sina syskon, sina systrar.

Mina systrars och min relation har ibland svajat men stärkts med åren. Vi finns där för varandra. Tror jag? Eller... gör vi det? När det hettar till på riktigt i livet, menar jag? Det kanske vi inte vet förrän/om det händer. Vad jag vet är att vi ska ses till helgen igen, för vår regelbundet återkommande syrrehelg. Inga män och inga barn. Bara vi. Och en kamin...

Not Ready To Make Nice - Dixie Chicks

växthuseffekten

Jakten. En ganska obehaglig film om den lilla stadens baksida. En film om hur skitsnack, baserat på ett barns lögner, sprider sig som en eldstorm och ödelägger en mans liv. En film om huruvida barn alltid talar sanning. En film om vad vänskapen är värd. En film om... livet. Därför innehåller den också hopp. För det gör livet.

Regnet. Trots att regnet hängde i luften drog jag på mig en varm luvtröja och mina knallrosa Nike och gick ut. Jag hann inte runda min egen tomt innan det började dugga. Ett mjukt, varmt septemberregn. När jag väl kom upp mot skogen var jag alldeles blöt i håret och på axlarna. Värre kunde det ju inte bli så jag knatade på. Tog vägen om sjön i parken, också. Väldigt lite vatten i sjön. Vid det laget höll det upp och luften blev kvav och fuktig. Tung att andas. Jag tänker på växthuseffekten och att den varit väldigt påtaglig de senaste månaderna. Skönt att komma hem sedan. Dricka kall flädersaft och ta en dusch. Trolla ihop middag. Vego, såklart.

Stickningen. Jag vill avsluta ett UFO* men det går sakta att sticka när de pratar danska i en film. Jag måste ju läsa på undertexterna...

Barnen. Lite chatt med Johanna och skajp med Matilda & Mike. Me likes.

Welcome to Night Vale. Jag har lyssnat på de fyra första avsnitten. Min tekopp!

Teven. Nu är det SVT2-kväll. Tända ljus. Glaset rött jag inte tog igår. Mer stickning.

Aqualung - Jethro Tull

*UFO = UnFinished Object

stackars alla mugglare...

Ingen skärpa, men höstigt fint.

Söndagsmorgnar är de allra bästa.

Jag vaknar vid åtta och blir liggande kvar under täcket. Lyssnar på Stil i P1 och halvslumrar. Ute är det grått, men uppehåll. Kanske är det nu slut på sommarvädret? Medan kaffet puttrar klart i bryggaren går jag ut på altanen en sväng, i röd morgonrock och gosiga raggsockar, och kikar på odlingarna. Jag funderar på att plocka tomaterna och låta dem rodna inomhus. Den slätbladiga persiljan får bli en maffig tabbouleh någon dag. Den kinesiska gräslöken ska frysas in och basilikan och timjansorterna får flytta in i köksfönstret (pelargonerna får maka åt sig). Frågan är vad jag gör med lavendeln?

Program för dagen: Dricka mer kaffe och lyssna på Godmorgon världen. Sticka en stund. Ha bra musik på, lite i bakgrunden. Gå en långpromenad med Welcome to Night Vale i lurarna. Köra någon maskin tvätt och dammsuga. Sena eftermiddagen viks åt film. Jag har fortfarande inte sett Den gröna cykeln och jag tror den får vänta till nästa söndag. Idag ska jag se Jakten, som jag lånade på bibblan häromdagen. Och så är det ju SVT2-kväll för resten: Att leva som Amish, Världens natur: Japan och Babel. Ja, jag är väl dödstrist ibland men för mig kan en söndag inte bli så mycket bättre. Ni andra får göra vad ni vill!

Jag känner att jag behöver förtydliga lite kring själva görandet av podradio, som jag skrev om igår. Jag skrev att det är enkelt. Och det är det. Om en använder Soundcloud eller Audacity så kan t o m en n00b som jag klara det utan att få några särskilda frispel. Men givetvis finns det inget som är så enkelt att det inte går att göra svårt - så skyll inte på mig om ni ställer till det! Just sayin'.

Nu: fylla på kaffe. Starta hjärnverksamheten. Jag tror jag gör det med den här artikeln i SvD - om det besvärande överskottet på mugglare, i vårt land!

Perfect Day - Lou Reed

i den nya etern

Jag hade egentligen inte tänkt tipsa om bra podcasts men visst kan jag hinta om några jag själv lyssnar på. Och ni får gärna tipsa tillbaka!

Stickpodden. Elin och Karin (från Kääälmah!) har inte ens poddat ett år men har redan hunnit nomineras till Svenska podradiopriset i kategorierna  "livsstil" och "Sveriges bästa" där de placerade sig på andra, respektive femte, plats! Givetvis pratar de garn och stickning på längden och tvären men också livet, löpning och mensvärken från helvetet. Liksom en massa andra viktiga saker.

Värvet. Kristoffer Triumf samtalar med mer eller mindre kända och/eller intressanta personer. I lugn och ro.

Skolsnack. Granskar skolan ur ett lättsamt, men seriöst, perspektiv. Oumbärligt program för den som vill ha pejl. (Länken tipsar om iTunes, men har du android, som jag, kan du lätt hitta programmet med Podsearch och sedan köra i Podkicker.)

This American Life. Ett riktigt bra program som oftast avsätter ett helt avsnitt (ibland flera) till ett enda aktuellt ämne, eller tema.

Stuff You Should Know. Kortare, roliga och helt klart informativa program (20-25 minuter, oftast) om allt mellan himmel och jord. Zombies, om man kan dö av brustet hjärta, hur 168 conquistadorer kunde sänka hela Inkariket, bitcoins, fairtrade... ja, ni fattar.

Book Riot. Härlig bokradio!

Radiolab WNYC. Kul, ofta snärtigt, akutalitetsprogram.

Andra program jag lyssnar till är P1:s Filosofiska rummet, Tendens och Människor och tro. Givetvis också Stil och Lundströms bokradio. Dem har jag också hittat via Podsearch och lyssnar på via Podkicker. Enjoy!

Fast nu var det ju egentligen podcastens möjligheter jag funderade på. Jag låter mina elever jobba med enkla podcasts (det är just enkelheten som gör podcasten så rolig att arbeta med - fokus hamnar på innehållet i stället för tekniken) och de har gjort nyhetsprogram, sina egna Sommar-program på både engelska och svenska och i höst jobbar vi vidare med liknande arbeten, men utvecklar också vidare genom att göra boksamtal och andra muntlig redovisningar. En av eleverna ska gör en rejäl långresa i vinter och vi filar lite, hen och jag, på möjligheten att hålla kontakt med klassen genom att göra lite podradio kring resan så att vi här hemma får höra hur hen har det och vad hen upplever.

Men lättheten med vilken en kan spela in och sedan faktiskt också nå ut med det en vill ha sagt (inte svårare än att blogga ju!) gör podradio till något lockande. hade det funnits när jag var barn, och tonåring, hade jag antagligen slutat skolan och suttit hemma hela dagarna och gjort program. Vi gjorde ju sådant, jag och ett par kompisar, fast vi satt där med [först rullbandspelare och sedan] kassettspelare och knåpade. Vi skrev manus och valde musik och spelade in och... ingen lyssnade. Mer än vi själva, då. Hade jag något vettigt att säga skulle jag definitivt göra podradio nu, bara för att det verkar så galet roligt.

I DN idag (nätvarianten) läste jag om podradions ytterligare möjligheter. Podcasten som plattform för berättande. Det handlar om Welcome to Night Vale, som är något av en fiktiv närradio i vilken en man berättar om de senaste nyheterna i den lilla staden Night Vale där de mest surrealistiska saker inträffar, och allteftersom berättelsen framskrider får man följa livet i samhället där så gott som alla konspirationsteorier är sanna... Jag har inte börjat lyssna än, men jag började prenumerera på den idag och ska börja lyssna från början. Här är en länk till DN-artikeln, som en liten service till den som är nyfiken! I övrigt får ni googla!

Baby Lemonade - Syd Barrett

lördag i byn

Det var trångt i Byn. Tätt mellan stånden och fullspikat med folk. Lägg därtill barnvagnar, rullstolar och människor som återser gamla bekanta och blir stående mitt i stråket utan minsta tanke på att de stoppar flödet, helt och hållet. Ungar och sockervadd och krims och krams och dansbandsmusik och över allt en fet doft av munkflottyr. Om jag gillar det? Inte särskilt. Men i utkanten av marknaden hittade jag jättefina rödbetor och listigt nog köpte jag både riktigt små - att koka hela och avnjuta med lite smör och flingsalt - och ganska stora att laga borsjtj av. Snart är det Kanelbullens dag och till denna högtid (en av de få jag firar) införskaffade jag snygga bakformar, också.

Hos Annhelen & Co serverades gott kaffe och söta kakor och bullar från Thailand, Afghanistan, Somalia och Svalehult. Exotiskt. Och smarrigt!

Efter lite... återhämtning i hemmets lugna vrå (läs: på altanen) tog jag mig en skogspromenad. Kändes både skönt och skumt. Lite yr, liksom. Väl hemma landade jag rätt snart i soffan. Tanken var nog att pyssla med ett stickprojekt men jag har inte riktigt kommit dit, än. Först ringde Johanna och vi pratade över en timme (härligt!) och under tiden började jag frysa och må lite illa och nu ligger jag här under en filt och mår tjyvis och tycker synd om mig själv.

Men jag repar mig nog snart. Då kanske jag ska skriva om det där med podcasts. Kanske.

Incense And Peppermints - Strawberry Alarm Clock