tandläkarchock

S k "selfie". Idag. 09:24

Att börja dagen med ett tandläkarbesök är inte riktigt min idé om en smakstart, men ibland måste en ju. Och den här tiden har jag fått vänta på länge. Sedan december, faktiskt. Tre återbud - från tandläkarens sida, that is. Jag tänkte att jag väl skulle göra en snabb undersökning, bara, så döm om min förvåning när tandläkaren frågade om jag skulle ha bedövning. CHOCK. Jag skulle tydligen få fixat en gammal lagning? Oh, well. Det var ju lika bra att jag inte visste det i förväg. Om tandlagning tycker jag inte. Men nu låg jag där, helt avslappnad, och tänkte på Kristian. Den sorgen...

Och i Bukarest har ett barn blivit dödat och delvis uppätet av förvildade, herrelösa hundar. En kvinna intervjuas i radion och tycker att den bästa långsiktiga lösningen inte är att skjuta av så många hundar som möjligt, vilket planen är, utan att fånga in dem, kastrera dem och sedan släppa ut dem igen. Att de utgör en reell livsfara och att en av de hundar som faktiskt dödat och smaskat i sig ett barn är/var en sådan kastrerad hund tycker hon är "en mänsklig tragedi , men..." Vadå "men"? Var är perspektivet? Ska djurs liv gå före mänskligt i en sådan situation? Är det ens särskilt barmhärtigt att låta dessa hundar leva, som uppenbarligen svälter och far illa - nu när en bister vinter dessutom är i antågande? Hundar som är så förvildade att de inte går att ta hem och ha som husdjur, vilket en del också sysslar med? Jag betraktar mig själv som djurvän, och tycker att allt liv (utom spindlar som är på fel plats, förstås) ska behandlas med respekt. Men också med förnuft. Sjuka, plågade djur ska inte tvingas fortsätta leva för husses eller mattes skull och i valet mellan människo- och djurliv väljer jag... människan.

Men det är ju jag det.

Hallelujah - Jeff Buckley