Kristian Gidlund är död. Hans resa är slut. Eller så har den bara börjat. Jag kände inte Kristian, men jag har en tid följt hans blogg. Den sista tiden var hans skriv som rispande, mödosamma, kostbara andetag. Nu får han vila.
Jag hatar cancer.
Jag drömmer långa, vindlande trasseldrömmar i natten. Mina barn är med. De är små. Min mamma är med. Hon är ung. Jag är med men jag vet inte vilket roll som är min. Drömtrådarna slits itu av telefonens väckningssignal och jag får inte vara med om upplösningen.
2 kommentarer:
djup sorg.
Ja.
Skicka en kommentar