Vi har en liten tradition i familjen att låta bilarna vandra mellan oss. Mesta vandringspokalen i detta sammanhang är min gamla Nissan Almera (-96), som också kallades "The Almighty" och som, förutom av mig själv, kan ha ägts/omhändertagits av samtliga mina barn - utom... Matilda? Senaste siktades den på Gol (Norge) - det kan ha varit 2007/2008..? - och dess vidare öden är höljda i dunkel. Gamla Bettan (SAAB 900, -95) köpte jag för vad som verkligen kan kallas ett kompispris av Matilda för snart fyra år sedan, och jag har vårdat den minst lika ömt som hon. Den brukar få blanka papper på besiktningen men så icke idag. Ett par bromsskivor måste bytas och en del av det främre avgassystemet. Annars var allt hunky dory och eftersom jag inte tror det blir jättedyrt får hon väl hänga med ett tag till.
Efter besiktningen (trivsam personal där, förresten) navigerade jag mig in till centrum av Nybro och mötte Annhelen. Vi kan nog fan vara distriktsmästare på långfika, om vi sätter den sidan till. Tre och en halv timme. Samtalsämnen fattades inte. En mycket väl använd finfredagseftermiddag, if you ask me!
Kvällen får vara som den är. Tända ljus. Något glas rött. Jimi Hendrix i stereon en stund och sedan soffhäng med Top of the Lake. Sista avsnittet. Jag har separationsångest redan innan jag sett avsnittet. Den som spar hon har...
Jag har förresten köpt en liten målning idag. Redan i somras såg jag den på en liten anspråkslös utställning, här i Byn, och bara ville ha den. Den kändes som om den hörde ihop med mig. Svårt att förklara när själva motivet är en herre som ser ut som en korsning mellan Fredrik Reinfeldt och Josef Stalin - med intensivt stirrande blå ögon... och tavlan känns lite... ofärdig. Men jag bara tokgillar den och när den unge konstnären fått fundera ett slag, i vår förhandling om priset, så kom vi överens och jag tror vi är nöjda, båda två.
(Erik Witt. 2012) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar