-0.9. Första frostnatten. Grannens tak är vitt och gräsmattan skiftar lite. Men kaffet är hett och elementen värmer skönt. Jag slipper skrapa bilrutor eftersom jag går till jobbet. Jag tar bara en lite varmare sjal idag, kanske. Och vantar, då.Det där jag skrev igår kväll om att rikläjma rasterna var inte enbart på skoj. Vad händer när dagarna bara flyter ihop och det inte finns några avgränsningar, förutom en snabb lunchhalvtimme? Hur mår människorna och hur påverkas samarbetet och atmosfären på en arbetsplats* när man inte ser varandra regelbundet och i en kontext som inbjuder till spontana samtal? Vad finns att vinna på att försöka ha fasta träffpunkter där en sitter ner en stund, dricker en mugg kaffe (eller vad en nu kan tänkas vilja ha) och samtalar om det en har på hjärtat, just där och då. Eller bara kan sitta tyst en liten stund, i all bekvämlighet? Mycket, tror jag.
*Jag skriver inte om min egen arbetsplats, specifikt. Det här fenomenet finns på många (de flesta?) skolor och alldeles säkert även på andra arbetsplatser, också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar