it's been no bed of roses

Denna vackra höstkväll har jag använt till att reda ut mitt liv. Eller... jag har städat, alltså. I mitt hem. Dammtorkat lite sorgfälligt, dammsugit ute i kanterna och putsat en smula. Våttorkat ett och annat golv. Vattnat en del växter. Plockat in några fler tomater för "rodning". Vikt tvätt. Hängt in rena kläder i garderoben (jag har många garderober och jag säger inte i vilken jag hängt in). Till yttermera visso har jag tvättat bilen. I en tvättmaskin, för bilar. Handtvätta? Moi? Skulle inte tro det, va'.

Och jag har bestämt mig om bord. Jag tänker inte behålla ekbordet, som följer med stolarna. Någon som vill ha? Bortskänkes mot avhämtning. Men först måste ju jag hämta det, dårå. För den obotlige optimisten finns också 3-4 stolar av björk...

Arbetsdagen blev så sjukt fullpetad att jag fick sparka mig själv där bak för att komma mig hem i rimlig tid, men den blev också mycket givande och jag fick lite användning för min nya app Names in a hat! Och kanske blir detta veckan då jag började använda Google drive? Kan mycket väl vara så. Jag har i alla fall testat lite i ett hörn. Kollegiala samtal har jag också haft och en liten skrattattack när en av mina sköna elever inte hade tittat på ett av de filmklipp som ingick i min lektionsflipp, eftersom hen trodde jag länkat fel. Hen kom ju till ett avsnitt av The Simpson's och som hen sa: "det verkade ju inte seriöst så jag kollade inte." Att avsnittet handlade om hur Lisa lämnar kyrkan och så småningom, efter visst sökande, blir buddhist och att det eleverna skulle fundera över vad det var som fick Lisa att a, lämna sin kyrka och b, bli just buddhist missade hen därmed. Så kan det vara. Filmen var en av ingångarna till ämnesområdet buddhism och ytterligare en frågeställning handlade om hur det kan komma sig att buddhismen är så populär i västvärlden. Nå, vi fick oss ett gott skratt och jag är ganska tvärsäker på att hen inte mer kommer att tro att jag ber mina elever se "oseriösa" filmer...

Okej. Intervjuerna på måndag då. Di ska vara sådär lite modärna... så jag ska träffa tre olika grupper; representanter för förvaltningen (bildningschefen m fl), rektorerna och facket. Det går väl an. Jag är sällan nervös för intervjuer. MEN (det är klart att det finns ett MEN...) jag är dessutom ombedd att "förbereda två anföranden till intervjuerna på ca 7 minuter per frågeställning. Den ena består i att redogöra för din pedagogiska grundsyn och den andra är att diskutera vad du skulle vilja åstadkomma inom ramen för uppdraget som förstelärare." Plötsligt blev det jobbigt. Inte för att jag inte har klara tankar om detta (jag har knivskarpa och glasklara sådana!), eller kan presentera det (sådant äger jag på, om jag sätter den sidan till). Men jag undrar var jag ska lägga ambitionsnivån? Och hur kul är det att köra samma presentation tre gånger? Hm.

Oh well. Det kommer givetvis att lösa sig. Och jag kommer givetvis att göra mitt allra bästa. Mer kan jag ju knappast göra, eller hur? Jag kan liksom bara komma utklädd till mig själv.

Och mer än så här kommer jag inte att skriva förrän tidigast måndag kväll. Jag vet att en och annan kollega, i kommunen, läser min blogg och till er säger jag:

Nu kör vi järnet, hörni, (dresscode: vita hotpants!) och visar ovan nämnda instanser vilken galet hög lägsta nivå kommunens försteläraraspiranter har!