ett halleluja moment

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Om jag ska räkna upp banden jag såg och hörde och hur de allra flesta hade en väldigt hög lägstanivå men att Cressida skapade ren och skär magi och att den spelningen är det närmaste jag någonsin kommit en verkligt religiös upplevelse. En uppenbarelse. Ett andedop... Jag blir ofta berörd av bra musik, men inte så att tårarna faktiskt börjar rinna. Men här var det vått i ögonvrårna. Efter spelningen var vi ett helt gäng som både bubblade över iver att dela med oss av känslorna - och samtidigt inte hittade orden. Stort. Och nu har jag beställt ett par skivor. En otålig väntan tar sin början. Tur jag har Spotify och Youtube att ta till...

Opeth gjorde, trots lite ljudproblem, en fullständigt grym spelning med mycket progressiva inslag men också - till min oförställda glädje! - några seriöst growliga deathgrejer. Och Demon of the Fall i en lite halvakustisk version, med djembe.

Och alla de andra banden. Trettioåriga kriget, Änglagård, Saga... Panta rei var bra - men inte alls vad jag hade förväntat mig.

Jag kan också berätta om kramar och sköna vänner och kärlek och skratt och samtal och flams och Bloody Marys och skönt soldäckshäng med bubbel, öl och saltlakrits i gassande eftermiddagssol. Om Rigas mysiga, vindlande gator och vackra torg. Spännande arkitektur och enchiladalunch i jugendhusens jugendhus. Kullerstenar och en avslappnad atmosfär som man inte direkt förknippar med huvudstäder, kanske...

Eller så kan jag nöja mig med att bara säga att detta var en fullständigt underbar helg.

Munich - Cressida