 |
| Senast vi sågs var i mars... |
Helena von Zweigbergk sitter i Babelfåtöljen och samtalar om systrar och systraskap. Det är som ett lite märkligt sammanträffande för jag tänkte på systraskap när jag var ute och gick idag. Jag tänker ofta på mina systrar liksom jag också ofta funderar över hur mina egna döttrars systraskap ser ut. Precis som jag och mina systrar umgås och förhåller oss till varandra utan att vår mamma har särskilt mycket koll på det så hoppas jag att mina döttrar gör detsamma, utan min draghjälp. Jenny och Johanna delar ju lägenhet så det är klart att de gör - och jag tänker och hoppas att de också har sina egna relationer till Matilda.
Relationerna till systrar är inte alltid de bästa. Man är bara människor och samtidigt som det kan vara en enorm fördel att vara så nära varandra som syskon är, och dela det som inte låter sig delas med någon annan, så kan samma närhet - eller inbillade sådan - vara det som irriterar, kväver, fjärmar. Jag hoppas mina egna döttrar tycker om att träffas och stötta varandra (och sin lillebror, givetvis!) den dag jag är borta... för... ibland har man verkligen mest stöd av sina syskon, sina systrar.
Mina systrars och min relation har ibland svajat men stärkts med åren. Vi finns där för varandra. Tror jag? Eller... gör vi det? När det hettar till på riktigt i livet, menar jag? Det kanske vi inte vet förrän/om det händer. Vad jag vet är att vi ska ses till helgen igen, för vår regelbundet återkommande syrrehelg. Inga män och inga barn. Bara vi. Och en kamin...
1 kommentar:
Sätter i nio fall av tio min syster först. Vi har samma historia, hon är den som känt mig längst och är den som känner mig mest. Någon som fyller i luckor när man inte minns allt, en del av en själv. Givetvis finns det stunder när man inte är överens men inte riktigt osams i alla fall.
Skicka en kommentar