Milt, grått och vått ute. Gräsmattan överströsslad med gula, bruna och enstaka röda löv. Snart en kort promenad till jobbet. Varmt och gott inne, med tända ljus på köksbordet och hett, svart kaffe i muggen. Det gäller att ta vara på stunderna.
Ute i världen är det tyska valresultat, flyktingläger i Turkiet, diskussioner huruvida klimatet verkligen är så hotat som en del påstår, polisen registrerar romer, terrorattack i Nairobi, presstöd till högerextrema tidningar, thailändska bärplockare får åka hem tomhänta och skuldsatta och en golfspelare har spelat in 74 miljoner och whatnot. Var ska jag börja? Medan jag duschar funderar jag på allt detta och en massa annat därtill. Det är inte så lätt att vara engagerad. Det funkar inte att vara på alla fronter. Åtminstone inte samtidigt. Det övertygar mig alltmer om vikten av ett etiskt hållbart förhållningssätt i största allmänhet och att gräva där en står (dvs engagera sig lokalt) i synnerhet. Jag vägrar att göra som de [alltfler] som inte längre bryr sig om nyhetsrapporteringen utan sticker huvudet i sanden och menar att de bara blir deprimerade av allt jobbigt som händer. Klart det är jobbigt, men vad hände med solidariteten, med omsorgen om och kärleken till medmänniskorna?
Eders [något splittrade?],
-M.
3 kommentarer:
man är först förstummad. Sedan skamsen och äcklad. En eloge till Orrhenius och DN som med all säkerhet noggrannt har granskat rapporten innan man släppte den. Fy faen!
jag vet, det är svårt att värja sig. Att gräva där man står är aldrig fel, särskilt som förutsättningarna är så bra! kram på dig och ber om ursäkt för klökset ovan...;)
En får klöksa. Det är en del av att bry sig..?
Kram!
Skicka en kommentar